Powerplay

Med under 12 timmar till den första kvartsfinalen och knappt 17 timmar till Finlands match mot USA börjar en viss spänning infinna sig.

Och också en viss rädsla.

Det finns främst tre orsaker till att jag tror att USA kommer att gå segrande ur kampen.

Matchningen

Det här är den största skillnaden mellan lagen fram.

De nordamerikanska lagen är mästare på att få in rätt spelare vid rätt tillfälle och speciellt då USA har hemmaplansfavör och den sista bytesrätten kommer tränaren Scott Gordon att få in de spelare han vill beroende på vem Finland har på isen.

Var säkra på att amerikanerna har backparet Cam Fowler–Jack Johnson inne varje gång lejonens förstakedja är på isen och att man som forwardar har defensiva specialister som Jim Slater, Justin Abdelkader, Nate Thompson och Patrick Dwyer inne mot Valtteri Filppula–Mikko Koivu–Jussi Jokinen.

Lika säkert att att Gordon upprepade gånger kommer att sätta in trion Max Pacioretty, Paul Stastny och Cam Atkinson då han ser att Jukka Jalonen spelar med Mikael Granlund, Jarkko Immonen och Janne Pesonen. Hur den blåvita trion ska klara av att försvara mot USA:s bästa spelare då de hade problem i defensiven mot Kazakstan övergår mitt förstånd.

Risto Dufva sade i onsdags i Canal+ att han inte tycker att lejonen ska försöka matcha några speciella spelare mot USA:s bästa. Jag är lite illa rädd att Jalonen har samma tankegång som sin före detta assisterande tränare.

Då lejonen hittills varit helt beroende av Koivus kedja lär det räcka för USA att sätta stopp på den. Och i den kampen är jag säker på att amerikanerna inte skyr några som helst medel.

Tempot och forecheckingen

USA spelar i ett rasande tempo och det finns inte en sekunds vila för lejonen på isen. I söndagens 0–5-förlust tog amerikanerna bort all tid och allt utrymme från de finländska backarna då de skulle ge öppningspassningen vilket resulterade i att pucken flög omkring lite hur som helst då lejonen försökte starta sina anfall.

Klarar de finländska backarna, som inte är de mest tekniska, av att snabbt spela bort pucken – utan att bara kasta i väg den – och på det sättet spela bort den amerikanska aggressiva forecheckingen. Lyckas man med det är en del av kampen vunnen.

Lyckas lejonen öppna och vända spelet snabbare hinner USA inte gruppera sig för försvar och då kan det upstå målchanser kring Jimmy Howards bur.

Reagera under matchen

Jukka Jalonen har aldrig varit känd för att reagera och göra ändringar under matcher. Det såg vi i 0–5-matchen i söndags då han stod som förstelnad i bytesbåset. Han bytte inte målvakt, han gjorde inte en enda ändring i kedjorna och han ändrade inte på backparens rotation.

Det värsta exemplet är i semifinalen mot USA i Vancouver. Jalonen valde att byta ut målvakten Miikka Kiprusoff först efter att USA gjort 4–0 och han släppt in 4 av 7 skott på 10.08. Vid 0–2 (6.22) eller 0–3 (8.36) tyckte han inte det var aktuellt.

Som exempel på hur man kan och ska göra kan nämnas Finlands match mot Kanada för en vecka sedan då lönnlövens tränare Brent Sutter tog en timeout då lejonen sköt 2–0 efter 10.31. Resten av matchen vann Kanada med 5–1.

Under pågående turnering har Jalonen inte heller klarat av att reagera på att kedjan Granlund–Immonen–Pesonen inte alls fungerar. Trion får fortsätta tillsammans trots att deras spel inte fungerat på evigheter. Snacka om att leva på gamla meriter. Att Jalonen i en period i matchen mot Kazakstan lät både Granlund och Pesonen sitta på bänken var tydligen ett spel för kulisserna. I kvartsfinalen spelar trion tillsammans igen.

Lejonen, VM