Powerplay

Fick ett av vinterns märkligaste mail på onsdag kväll.

Det var ett pressmeddelande från Ishockeyförbundet där man ville uppmärksamma media och hockeypubliken på att det visst görs dopningstester inom ishockeyn.

Här kan ni läsa pressmeddelandet i sin helhet.

Min första tanke var positiv. Ishockeyn tar problemet på allvar.

Bra.

Förbundet hade till och med fått till en rafflande vinkling: Ishockeyn är en de tre mest testade grenarna i Finland.

Låter fantastiskt.

Pressmeddelandet ger bilden att det i offentligheten talas om att ishockeyn kan ha ett dopningsproblem på grund av att spelarna inte testas tillräckligt mycket men att det inte alls stämmer eftersom man visst utför många tester.

Låter hur bra som helst.

Men sedan började jag titta på siffrorna längst ner i pressmeddelandet.

Här ser ni listan:

År 2012 genomfördes alltså 215 dopningstester på ishockeyspelare i Finland.

215.

Det låter inte som speciellt många tester. Speciellt inte med tanke på antalet registrerade spelare och antalet matcher det spelas i landet under ett år.

Bara i FM-ligan spelas det 420 grundseriematcher + cirka 4o slutspelsmatcher per säsong. Om man räknar att det i varje match spelar 40 spelare kommer vi upp till en total summa på 18 400 testningsmöjligheter för ADK (Antidopningskommittén). Av dessa 18 400 testmöjligheter utnyttjar man 215. Det är drygt en procent. Och det är alltså om vi bara räknar FM-ligamatcher. Träningsmatcher, matcher på lägre serienivå och landskamper är inte med i den här uträkningen.

Tar vi med dem sjunker siffran till cirka 0,5 procent.

Med andra ord testas var 200:e spelare.

Och då har vi inte ens börjat tala om träningar och träningsperioder.

Hotet om att åka fast – som enligt pressmeddelandet är ett av de viktigaste verktygen i kampen mot dopning – känns inte speciellt stort om en spelare testas i var femte match.

Hur jag än vänder och vrider på siffrorna får jag inte dem att motsvara budskapet i ishockeyförbundets pressmeddelande. Jag anser inte att det att man testar var 200:e idrottare är definitionen på ett starkt antidopningsarbete.

I Tour de France skulle den mängden (det vill säga att var 200:e idrottare testas) tester betyda att en av cyklisterna testas varje dag . Skulle UCI (internationella cykelförbundet) månne i så fall gå ut och säga att de tycker att anti-dopningsarbetet är mycket bra och att det bevisar att det inte finns något utbrett problem?

Om man räknar med alla registrerade spelare blir testningsprocenten ännu mindre. Enligt IIHF (Internationella ishockeyförbundet) finns det över 66 500 registrerade spelare i Finland. Det är enkelt att inse att 215 tester inte är speciellt mycket med tanke på massan spelare som finns.

Och då man kommit fram till de här siffrorna har jag inte ens tagit i beaktande det kanske viktigaste i antidopningsarbetet – när man testar idrottarna. Och hur man testar dem. Testas de under träningsperioden? Är det urin- eller blodprov?

Lance Armstrong är väl det bästa eller värsta exemplet på hur en idrottare kan dopa sig hela karriären utan att åka fast. Han har ju avslöjat hur enkelt det var att inte åka fast. Det handlade om att dosera rätt, att räkna ut hur länge ämnen syns i tester och hur man kan använda sig av alla tänkbara former av dopning utan att någonsin åka dit för det.

Läget är inte på något sätt så illa i hockeyfinland som det var i Armstrongs verklighet.

Men det gör ju inte det precis svårare att undgå att åka fast för dopning om man håller på med det.

Jag vill inte peka ut någon spelare eller påstå att det finns en utbredd dopning inom hockeyn. Det jag vill påvisa är att det knappt finns någon risk att åka fast om man väljer att dopa sig.

Ishockeyförbundets pressmeddelande visar bara att man inte har koll på vad det betyder att testa mycket.

Jag förstår inte varför förbundet publicerade ett pressmeddelande av det slaget. Logiken saknas helt.

dopning