Powerplay

”Hur hoppas du det ska gå i matchen?”

Det är väldigt vanligt att jag får frågan. Vänner, släktingar och bekanta brukar undra om jag hoppas att en idrottare eller ett lag ska klara sig bra eller dåligt.

Svaret är inte helt enkelt.

”Jag hoppas på en bra story” är väl det närmaste sanningen man kan komma. Själva slutresultatet är inte alltid så intressant. Sättet hur resultatet blir till kan däremot vara det på flera olika sätt.

Ta förra söndagen som exempel. Vad som skulle vara en vanlig hockeymatch blev något helt annat. Jag kunde inte i mina vildaste fantasier ana hur många och hur fantastiska storyn som skulle utspelas framför mina ögon den dagen.

Det hela började redan på lördagen då jag funderade om jag skulle resa till Tammerfors med bil eller tåg. Ilves och HIFK möttes i den andra matchen i slutspelets första omgång och matchserien kunde avgöras i anrika Hakametsähallen.

Jag bestämde mig för att ta tåget eftersom det är bekvämare och effektivare då man kan jobba under resorna.

– Hinner du hem tillbaka om du tar tåg, frågade min sambo före jag skulle åka på söndagen.

Med matchstart klockan 17 och sista tåget från Tammerfors till Helsingfors klockan 23.07 försäkrade jag henne om att det nog ska lyckas.

– Det måste bli en rekordlång match för att jag inte ska hinna till sista tåget och det händer inte, sade jag och berättade om den drygt 124 minuter långa matchen som spelats 14 år tidigare.

Efter en bekväm tågresa tog jag mig till hallen i god tid före matchstart och fick uppleva den fantastiska inramningen. Ilvesfansen hedrade sitt lag med en tifo som täckte hela ena kortsidan.

Då Ilvessupportrarna dessutom stödde sitt lag med sång, ramsor och flaggor kändes det redan under matchens fem första minuter som om något alldeles speciellt var på gång i hallen. Då hade vi som satt på läktarna ingen aning om vad som väntade oss.

I den första pausen började jag skriva på det som var tanken att eventuellt bli en krönika i tidningen. Texten handlade om hur jag gärna hade sett de här lagen mötas i mer än bara en slutspelsserie där två segrar räcker för avancemang. Stämningen var till den grad laddad på planen, känslorna var på ytan hela tiden, spelarna bjöd till i rinken och gjorde allt för att få fördelar åt sig själv och laget – slutspelet var helt enkelt i gång på bästa tänkbara sätt.

Jag hade inlett krönikan med meningarna:

”Varför kan det här inte vara en matchserie där lagen möts sju gånger? Det var nog en tanke som gick genom de flesta åskådares huvuden under lördag och söndag då HIFK och Ilves möttes under minst sagt heta och underhållande omständigheter.”

Ilves gör 1–0.

HIFK gör 1–1.

Summern ljuder i Hakametsähallen, publiken andas ut för en stund och börjar med spänning vänta på förlängningen.

Skickade ett kort sms hem: ”Om 9 minuter börjar den första förlängningen”.

Svaret var en förundrad emoji.

45 minuter senare åkte nästa sms i väg: ”Om 14 minuter börjar den andra förlängningen”

På isen började spelarna se allt mer trötta ut, misstagen avlöste varandra men ingen lyckades få pucken i mål.

Själv satt jag och njöt på läktaren då storyn skrev sig själv nere på isen. Och det skulle bli bättre.

Efter den andra förlängningen började jag kolla på ligahistoriens längsta matcher och insåg att vi rätt snart var i topp-3. Någonstans i bakhuvudet föddes en liten förhoppning om att få se ett nytt rekord.

– Tänk om det här skull bli den längsta matchen, funderade jag för mig själv.

Samtidigt började jag fundera på vad det finns för hotell i Tammerfors. Satte ut en förfrågan på twitter och fick en hel del rekommendationer om Hotelli Ilves. Just i det skedet kändes det inte som det mest lockande alternativet.

Man hade redan vid det här skedet kunnat skriva flera texter om matchen. Spelet hade först varit fysiskt, grinigt och minst sagt intensivt. Det hade hettat till rejält och delats ut sammanlagt över 100 utvisningsminuter, Ilves hade bränt två straffar, en av dem med 13 sekunder kvar av den första förlängningen och spelet hade fått en helt ny karaktär ju längre matchen led.

Tempot sjönk. Då en spelare fick lite extra energi och satte fart på skridskorna stod nio andra spelare och tittade på och försökte spara på krafterna. Passningarna blev slarviga, mottagandet jobbigt och de inlärda spelmönstren glömdes bort. När som helst kunde ett avgörande ske.

Då speluret i hallen visade på 124.15 och det gamla rekordet slagits med en sekund jublade och applåderade publiken. Man hade minsann koll på vad man fick uppleva.

Till slut kom det ett avgörande. Efter nästan 5 timmar och 20 minuters spel satte den spelare som spelat minst av alla i IFK segermålet och avslutade Ilves säsong.

Mika Partanen blev matchhjälte med sitt första slutspelsmål i den rekordlånga matchen. Vilken fantastisk story.

IFK-målvakten Kevin Lankinen berättade hur han varit nära att spy under matchen men ändå stundtals på egen hand såg till att IFK hölls med i matchen. Vilken fantastisk story.

Lankinen och Ilvesmålvakten Joonas Korpisalo är mycket goda vänner och umgås en hel del med varandra. Nu stod de i var sitt mål i ligahistoriens längsta match, ena till slut som vinnare, den andra som förlorare. Vilken fantastisk story.

Ilvesbacken Tommi Kivistö spelade smått ofattbara 55 minuter, 35 sekunder i matchen. Vilken fantastisk story.

Efter att matchen var slut klockan 22.19 rådde det en märklig stämning utanför omklädningsrummen. IFK-anställda gick omkring med ett märkligt leende på läpparna. Det var som om de fortfarande försökte ta in vad som precis hänt. I Ilveslägret var det en dämpad stämning och spelarna såg uppgiva ut då de lämnade isen för sista gången den här säsongen.

Till slut blev det en story om matchhjälten Partanen, en om Lankinen och att han mådde illa + en artikel för Östnyland om hur Borgålaget Hunters före detta spelare avgjort historiens längsta ligamatch och en artikel för pappers-HBL om vad för frågor och svar matcherna mot Ilves gett IFK-lägret.

Mika Partanen blir intervjuad av Yle.

Östnyland till vänster, HBL till höger.

Storyna var som sagt den här eftermiddagen och kvällen många och alla kunde tyvärr inte berättas.

Den personliga storyn fick ett lyckligt slut. Jag var klar med intervjuerna klockan 22.43, sju minuter senare satte jag mig i en taxi och 23.01 stod jag på perrongen och meddelade triumferande hemåt:

– Jag kommer hem med sista tåget.

FM-ligan, HIFK, Ilves, playoff