Powerplay

Diskussionerna kring lejonens insatser i World Cup fortsätter.

Här i Finland har man med ljus och lykta sökt de skyldiga till lejonens måltorka och det tidiga uttåget ur turneringen. Det har talats om både kris och fiasko och både supportrar, experter och ”experter” har försökt hitta förklaringar och lösningar till lejonproblemen.

En av de mest populära synpunkterna har varit att ta fasta på, och utveckla, landslagstränaren Lauri Marjamäkis önskemål om att få en NHL-rink till Finland. Efter lejonens sista match sade Marjamäki att han gärna skulle se att det fanns en rink i Finland som är av NHL-mått (61 x 26 meter) eftersom det skulle göra sommarträningen för NHL-spelarna lättare. En NHL-rink skulle också gynna landslagen som är på väg till turneringar i Nordamerika.

Det är lätt att hålla med Marjamäki i hans resonemang.

Plötsligt fanns det de som började skrika efter NHL-rinkar i alla ishallar i Finland. Förslag att alla ligalag snabbt borde övergå till NHL-storleks rinkar lät inte vänta på sig speciellt länge.

Att träna och spela i mindre rink ska, enligt den här logiken, vara lösningen på lejonens problem och i längden den kris som nu plötsligt tycks ha drabbat finländsk hockey.

Så sent som i våras vann Finland VM-guld i U20 och U18 och framtiden såg då, enligt de flesta, ljus ut. Hur en svag turnering ändrar på allt är svårt att förstå.

Och hur rinkstorleken kan vara så avgörande för Finland medan Sverige, Ryssland och Team Europe – tre lag där spelarna vuxit upp med breda rinkar – tog sig till semifinal övergår mitt förstånd.

Tre av fyra semifinallag i World Cup är så kallade Europarink-lag medan bara ett är NHL-rink-lag. Bara ett av tre lag (33,33 %) som vuxit upp med de smalare rinkarna gick till semifinal medan tre av fem lag (60%) som vuxit upp med stora rinkar tog sig vidare från gruppspelet.

Pelicans-tränaren Petri Matikainen sade för några år sedan en klok sak då hans IFK var mitt i en segersvit:

– Ditt lag är aldrig så bra som det sägs att ni är då ni vinner och ni är aldrig så dåliga som det sägs att ni är då ni förlorar.

Det går att applicera på Finland 2016.

Finland behöver bättre backar

Problemet i Finland är inte rinkstorleken utan det individuella kunnandet. Finland har under de senaste åren fått fram flera anfallare av världsklass. Aleksander Barkov, Jesse Puljujärvi, Sebastian Aho och Patrik Laine är en bra stomme att bygga framtida anfall kring. Och flera offensiva stjärnor är på kommande.

Problemet är att man inte i samma utsträckning lyckats producera backar av hög internationell klass.

Att tro att vi i lilla Finland någon dag ska ha de bästa spelare är en vacker dagdröm, men det kommer tyvärr inte att hända. Vi kan få fram några absoluta toppar och flera duktiga spelare. Därför är det minst lika viktigt att man i Finland, parallellt med den individuella spelarutvecklingen, koncentrerar sig på att hålla coachningen på toppnivå. Genom att ha bra tränare från junioråren i klubbarna hela vägen till A-landslaget garanterar vi att spelarna får bästa tänkbara chans att utvecklas både som individer och som lagspelare.

Med bra tränare blir spelarna både skickligare och smartare. Och den kombinationen behöver ett litet land som Finland.

För att Finland ska klara sig i nästa World Cup räcker det inte med att vi har bra spelare. Vi måste ha smarta spelare och bra ledare. Och det starka kollektiv som alltid funnits i lejontrupperna.

En eller ett par NHL-rinkar är säkert också bra att ha för att stöda spelarutvecklingen och ge alternativ för spelarna.

Men att kräva att alla rinkar, eller åtminstone alla ligarinkar, ska förvandlas till NHL-rinkar känns något överdrivet. Det är bara att blicka mot Sverige där rinkarna inte är mindre men spelarna, speciellt backarna, är bättre än i Finland.

Victor Hedman, Erik Karlsson, John Klingberg och Oliver Ekman Larsson är toppbackar i NHL (och i världen) och de är fostrade i svenska rinkar.

Jag tycker det känns som en vettigare idé att försöka lära oss av Sverige och se vad de gjort rätt då de vaskat fram mängder av backar av världsklass i stället för att fundera på om den inhemska ligan spelas i fel storleks rinkar.

Kris eller inte?

World Cup och de tre förlusterna visar var Finland just i den här turneringen stod i den internationella jämförelsen.

Turneringen visar inte att det är någon slags kris inom finländsk hockey. Lejonens insats i World Cup är inget fiasko. Det är inte heller någon jätteskräll att lejonen slutar sist i en grupp med Sverige, Ryssland och ett oerhört skickligt nordamerikanskt lag.

Det är bara att se på det finländska laget, och då speciellt backarna och åldersstrukturen, för att inse att lejonen klarade sig ungefär som väntat.

De finländska backarna hade haft oerhört svårt att platsa i något av de övriga lagen i turneringen och det saknades både tyngd, styrka och rutin i lejonens bakre led. Och trots att lejonen gjorde bara ett mål var det största problemet i defensiven. Och det är just i defensiven de största problemen finns också i framtiden.

Sedan profilbackarna Kimmo Timonen, Sami Salo, Toni Lydman och Joni Pitkänen lagt av har det varit tunnsått på backsidan i lejonen. Rasmus Ristolainen kan bli en storback men World Cup visade att han fortfarande har en lång väg kvar till toppen. Sami Vatanen och Olli Määttä i all ära men de väger aningen lätt i en turnering med världens bästa spelare.

Många orsaker till måltorkan

Att Finland gjorde bara ett mål på tre matcher är fortsås alarmerande. Men inte så alarmerande att jag skulle kalla det för en kris. Lejonen hade mängder av lägen att sätta pucken i mål vilket visar att man spelade tillräckligt bra för att skapa chanserna. Att pucken sedan inte gick i mål beror på flera saker. I många fall handlade det helt enkelt om kvalitativt dåliga prestationer i avgörande lägen. Skotten var dåliga, den sista passningen svag eller en tajming som inte stämde. I andra fall (läs Henrik Lundqvist) var det en magisk målvakt som stod i vägen. Och i en del fall handlade det helt enkelt om slump och otur – ord som inte är populära inom toppidrott.

Lejonforwardarna var inte heller speciellt villiga att gå för fullt in framför motståndarmålet och ta de fysiska kamperna om centimetrar och puckar. Finland förlorade kamperna kring både det egna och motståndarmålet i turneringen. Det svårt att göra de så kallade skitmålen om man inte är på plats där de görs. Det är också svårt att överlista motståndarmålvakterna från distans om man inte har en kille som skymmer målvaktens sikt framför kassen.

Nu såg det stundtals ut som om inställningen inte var den rätta.

De finländska spelarna är absolut inte världsbäst på att göra mål. Men de är inte heller så dåliga på att näta som World Cup visade.

Lejonen, Tre Kronor, World Cup