Filip Saxén väntar på nästa utvisning

Okategoriserad

Finlands JVM – underkänt på alla fronter

3 jan , 2015, 03.22 Filip Saxén

 

De regerande mästarna slogs ut i kvartsfinal.

Ett tungt nederlag för U20-laget i Kanada.

Men det tidiga uttåget ur JVM i Kanada kom inte som någon stor överraskning – det var en naturlig följd av hur lagets spel sett ut hela turneringen. Man fick helt enkelt precis det man förtjänade. Den här gången var unglejonen inte bättre än så här.

Finland misslyckades kapitalt i turneringen. Något som också siffrorna visar på klart och tydligt.

Det blev en enda seger på fem matcher. Det var en ångestfylld måsteseger över Tyskland – laget som slutar sist i hela turneringen. Alla andra matcher slutade i förlust. Mot USA. Mot Slovakien. Mot Kanada. Och mot Sverige.

Oförmågan att göra mål blev till slut lagets fall i turneringen. I gruppspelet lyckades laget näta fem gånger på fyra matcher och sammanlagt mäktade man med usla åtta fullträffar på fem matcher. Det får TPS offensiv under Miika Elomos ledning att framstå som effektiv och beundransvärd.

Oförmågan att göra mål accentuerades i spelet i powerplay. Hannu Jortikkas lag spelade 21 gånger med en man mera på planen i turneringen. Det betyder att man hade 42 minuter spel med fem mot fyra. Resultatet blev noll mål.

Då riktas blickarna mot tränaren.

Jortikka misslyckades kapitalt i sin uppgift. Han lyckades aldrig skapa ett fungerande anfallsspel. Han lyckades aldrig väcka sina största offensiva stjärnor Kasperi Kapanen och Artturi Lehkonen. Och han lyckades framför allt aldrig lära sitt lag att spela i powerplay. Med en man mera på planen var lagets spel ensidigt, förutsägbart, långsamt och statiskt.

De finurliga passningarna saknades, rörligheten lyste med sin frånvaro, skärpan i skotten existerade inte och spelglädjen såg man inte till över huvud taget.

Och powerplayspelet utvecklades inte ett dugg under turneringen. Laget spelade lika dåligt med en man mera på planen i kvartsfinalen mot Sverige som man gjorde i öppningsmatchen mot USA.

Öppningsmatchen mot USA gav en del löften. Lejonen knep en poäng av en av de största förhandsfavoriterna tack vare stark målvaktsspel av Husso och ett tajt lagspel. Ineffektiviteten visade sig redan i den matchen men då trodde jag att det handlade om öppningsmatchens nerver eller ovanan med den smala rinken. Det visade sig vara ett problem man aldrig egentligen löste. Och USA visade sig vara ett inte allt för märkvärdigt lag. De åkte, precis som unglejonen, ur turneringen i kvartsfinal efter förlust (mot Ryssland).

Jortikka hittade sin vana trogen fel i allt annat utom i sig själv. Och då lyckades den meriterade tränaren aldrig skapa en atmosfär där framgång var en naturlig del av tillvaron. Han passade på att klaga på sina egna spelare, arrangörerna och andra yttre faktorer i stället för att ta en titt i spegeln och rätta till de fel som fanns i lagets spel.

————-

Vad hände med nyckelspelarna? I fjol då unglejonen kom hem från VM med guldmedaljerna hängande kring halsen gjorde laget det för att de största stjärnorna var lagets bästa spelare. Juuse Saros var magisk mellan stolparna, Teuvo Teräväinen makalös framåt och Rasmus Ristolainen en enorm klippa bakåt.

I år kom varken Saros eller Ville Husso upp till den nivå Saros visade upp i fjol, det fanns ingen som kom i närheten av Teräväinens klass och i försvaret försökte Julius Honka så gott han kunde men var ändå inte riktigt tillräckligt bra.

I kvartsfinalen lyckades unglejonen få Sverige i gungning för en stund. Att hämta in 1–3 till 3–3 var lika starkt som oväntat. men där tog det roliga slut. 3–3 blev 3–6 och det klart bättre laget och det klart bättre coachade laget tog sig till semifinal. Sverige var bättre på specialsituationerna, de svenska spelarna var bättre på målskyttet och småkronorna hade en större tro på sig själva då man skulle avgöra matchen i tredje perioden.

————-

I Finland har man tagit som vana att hitta yttre faktorer att klaga på då det blir förlust i viktiga matcher.

I VM-finalen i Vitryssland i våras skyllde man både på domarna och Oleg Snaroks mikrofon efter att lejonen blev totalt utspelade av ett starkt Ryssland. Visst kunde domarna ha dömt matchen på ett annat sätt och kanske låtit bli att visa ut finska spelare vid några tillfällen. Men det hade inte spelat någon roll för slutresultatet. Ryssland hade tagit guld oberoende av vad domarna hittade på. Så stor var klasskillnaden mellan lagen.

Det hade man svårt att acceptera i Finland. Det blev någon slags allmänt accepterad sanning att det var domarnas insats som gav Ryssland guldet. I verkligheten handlade det om att ena laget var klart bättre än det andra och därför vann guld.

Därför var det inte speciellt överraskande att det skulle bli diskussioner om annat än det finländska spelet efter förlusten mot Sverige.

Den här gången handlade det inte både om domarna och reglerna.

Honka åkte ut för att ha spelat utan hjälm då Finland redan hade en spelare utvisad. Reglerna är tydliga på denna punkt och ger inte domarna någon möjlighet att tolka. Deltar man i spelet utan hjälm får man utvisning. Det visste de finländska spelarna före turneringen. Och det borde också finländsk media ha vetat före turneringen.

Kasperi Kapanen kritiserade de svenska spelarna för att filma.

Julius Honka var sur över regeln som betydde utvisning för honom.

Också en hel del journalister fick utlopp för sin besvikelse genom att gå åt domare och regler.

Varför tog man inte upp regeln inför turneringen i stället för att göra ett stort nummer av det nu?

Varför inte bara acceptera det faktum att Sverige var det bättre laget, att unglejonen inte var värda en plats i semifinalen och att reglerna är som de är och inte går att ändra bara för att det egna laget drabbas av dem.

Lagkaptenen Artturi Lehkonen ska berömmas för sina kommentarer efter förlusten.

– Under matchens gång är det klart att känslorna påverkas av utvisningarna, men det är onödigt att gnälla om dem nu. Vi förtjänade inte mer än det här, säger han till Ilta-Sanomat.

Rakryggat, ärligt och mitt i prick.

————-

Unglejonens toppar och floppar:

Toppar:

1. Mikko Rantanen
2. Roope Hintz
3. Jesse Puljujärvi

Floppar:

1. Kasperi Kapanen
2. Artturi Lehkonen
3 . Aleksi Mustonen

,

2 kommentarer

  1. Jocke skriver:

    klockrent inlägg. spot on analys som vanligt!

  2. Höh skriver:

    Hur åkte hälmen av? Jo, me hjälp av en svensk hög klubba… vilket tydigen är tillåtet… Specialsituationerna svenskarna hade var två gånger 5-3…

Kommenteringen är stängd.