Då en tredjedel av grundserien är spelad kan man dra en hel del slutsatser. För HIFK:s och Petri Matikainens del är det inte några smickrande slutsatser. Tiden håller på att rinna ut för Matikainen.

Hittills är det inte mycket som fungerat i HIFK:s spel.

Spelöppningarna är så långsamma att man nästan hinner somna på läktaren. Motståndarna kan läsa HIFK:s försök till uppspel som en öppen bok och det är otaliga gånger som backarnas usla öppningar hamnat rakt hos en motståndare som kunnat sätta pucken i mål.

Att ta sig genom mittzonen är ett enormt projekt för laget. Oftast är anfallarna totalt stillastående och de gånger man lyckas ta pucken in i mittzonen utan att slå in den djupt från mittlinjen sker det tack vare att någon spelare tar den dit tack vare sin individuella skicklighet, inte för att det finns några taktiska ritningar som spelarna följer.

Hur Petri Matikainen lyckas få Mikael Granlund, Ville Peltonen och Janne Pesonen att se ut som vilka dussinspelare som helst är ofattbart. I början av säsongen avgjorde Granlund och Peltonen matcher på egen hand. På sistone har de sjunkit ner till samma nivå som resten av laget.

Det finns ingen idé, inget samspel, ingen spelglädje och ingen kämpaanda i laget. Speciellt på hemmaplan ser HIFK ut som ett gäng rädda småpojkar som helst av allt skulle vara någon annanstans än framför sin publik. Laget har tagit EN trepoängare hemma sedan den 22 september. Orsaken är enkel att se. Laget spelar fegt, kedjorna är felbyggda och Matikainen är totalt handlingsförlamad i båset.

Matikinens lag har alltid spelat fysiskt, men årets upplaga av HIFK är det minst fysiska som skådats på Nordenskiöldsgatan på evigheter. Då de två första kedjorna är: Pesonen-Granlund-Somervuori och Peltonen-Wirtanen-Kuhta är det klart att det inte blir speciellt många tunga tacklingar. Inte heller trean Markus Granlund-Hirschovits-Pöysti är speciellt fysisk för att inte tala om en fyra med Järvinen-Piiparinen-Nyholm.

Kan inte förstå hur kedjorna kan vara så uselt komponerade kväll efter kväll. Till och med en blind höna ser att Granlunds och Pesonens samarbete inte alls fungerar. Ändå envisas Matikainen med att ha dem tillsammans. Förra säsongen – som slutade med guld – var kedjorna välkomponerade. Det fanns ett fysiskt i varje kedja. Ettan hade Haataja, tvåan Petrell, trean Wärn och Töykkälä och fyran Liivik. Fyra av dessa spelare försvann och in kom i stället Tuomainen och Rajamäki som ingendera hittat sin plats i Matikainens lag.

Hur Matikainen ska få ordning på torpet är svårt att se. Hittills har lagets spel inte gått framåt under 19 omgångar även om Matikainen försöker påstå motsatsen med jämna mellanrum. Under landslagspausen lär det inte heller göra det då Matikainen plus fem spelare är borta. Och efter det är matchtakten igen tuff. Vid jul har Matikainen gjort sitt för laget om han inte vänt på trenden.

Klubbledningen kan inte heller få helt rena papper.

HIFK har av tradition haft målvaktsproblem. Namn som Stathos, Pitkämäki, Draper, Centomo och Laaksoharju har inte alls hållit måttet. I våras var Juuso Riksman ligan bästa målvakt.

Vad gör klubbledningen? Man väljer att inte ha någon målvaktstränare. Det om något är nonchalans. Tror man på allvar att målvakterna inte behöver någon ledning på isen. Jan Lundell fungerar för tillfället som andramålvakt och målvaktstränare medan Mika Norja, som laget värvade i september, inte får chansen trots att han gjort strålande ifrån sig i Mestis.

HIFK har släppt in fyra eller flera mål sju gånger på 19 matcher (oftare än var tredje match). Riksman är inte i närheten av samma nivå som förra säsongen och Lundells insatser har hittills inte hållit ligaklass. Men någon målvaktstränare anser sig klubben inte behöva.

HIFK har redan i det här skedet av säsongen tappat chansen att nå hemmafavör i slutspelet. Snart försvinner också chansen att ta en plats bland de sex främsta.

Kanske guldet i våras i verkligheten inte var mer än en tillfällighet där klubben överträffade sig själva och nu är HIFK tillbaka på den nivå man blivit van att se den på sedan 1999.

Matikainen kan högst få tid till julpausen (12 matcher) för att vända på kursen. Lyckas han inte med det är det dags för ett tränarbyte. Och då det blir aktuellt kan ledningen samtidigt hämta in en målvaktstränare.

– Är Fööni tillbaka i IFK?

Den frågan fick jag på onsdagen. Någon timme tidigare hade jag fått e-post av HIFK där klubben meddelade att Erkki Rajamäki skrivit kontrakt med HIFK för resten av säsongen.

Frågan syftade naturligtvis på före detta vd:n, sportchefen och tränaren Pentti Matikainen och hans förmåga att värva fel sorts spelare.

Tanken bakom frågan var att HIFK behöver 1) en offensiv back, 2) en målskytt, 3) eventuellt en ny förstamålvakt. Då meddelar klubben att man värvat en powerforward.

Jag förstår frågan om Fööni. Men det finns en stor skillnad till tiden då Matikainen härjade i Ishallen. Då hade han värvat en powerforward då laget behöver alla ovannämnda spelartyper och sedan sagt att laget är klart.

Med Tom Nybondas som sportchef behöver HIFK-supportrarna inte vara oroliga för att laget är klart för den här säsongen. En offensiv back är på väg in, med största sannolikhet också en sniper. Målvaktsfrågan löses då klubbledningen ser i vilket skick Juuso Riksmans rygg är.

Nybondas skulle inte nöja sig med att bygga ett sämre lag än under guldsäsongen.

Så här ser laget ut jämfört med i fjol:

Anfall:

UT: J-P Haataja – IN E Somervuori

UT: L Petrell – IN: E Rajamäki

UT: T Ramstedt – IN: K Hirschovits

UT: J Hamilton – IN: ?

UT: J Töykkälä – IN: ?

UT: M Wärn – IN: M Tuomainen

Backar:

UT: M Järventie – IN: ?

UT: A Vallin – IN: M Jokela

UT: T Kovanen – IN: K Tuohilampi

Som man ser fattas ett par spelare innan laget är klart och Nybondas visade förra säsongen att han är vaken och fyller på laget under säsongen.

Så svaret på frågan är att Fööni nog inte är tillbaka i HIFK.