Iltalehti berättade för en knapp vecka sedan att Petri Matikainen lämnar sin post som assisterande tränare för landslaget för att kunna koncentrera sig till 100 procent på att leda HIFK i FM-ligan den kommande säsongen.
Beskedet kommer inte som någon stor överraskning.
Matikainens HIFK floppade totalt i slutspelet då man vek ner sig totalt och förlorade i fyra raka mot Jokerit i kvartsfinalen.
HIFK fick en jobbig start på säsongen men det kan (åtminstone) delvis förklaras med att laget vunnit guld våren innan och att Matikainen var ny på tränarposten.
Under den andra halvan av grundseriesäsongen var HIFK – tillsammans med JYP – ligans hetaste lag. JYP avslutade säsongen med att vinna mästerskapet.
Därför är det inte överraskande att det fördes många och många möten inom HIFK där man analyserade och funderade över vad som gått snett då laget underpresterade så rejält i slutspelet.
Som vanligt väljer klubben att inte kommentera interna angelägenheter i offentligheten men vissa rapporter inifrån HIFK låter förstå att klubbledningen inte alls var nöjd med sättet Matikainen förberett sig och laget för matchserien mot Jokerit. Laget hade inget spelsystem som fungerade då Jokerit spelade på ett annat sätt än Matikainen och hans tränarstab hade tänkt sig. Och Matikainen klarade inte under kvartsfinalserien av att hitta en lösning på hur man tar sig genom mittzonen då motståndarna valde att täppa till den totalt.
Under en lång grundserie där laget spelar tre matcher i veckan hinner laget inte träna in allt för många nya saker under de hetsiga veckorna. Landslagspauserna är egentligen de enda tillfällena då du kan, under en längre sammanhängande tid, öva in olika system som du sedan kan förädla i, under och mellan matcherna. Med Matikainen borta under seriepauserna kunde HIFK inte träna in nya saker på samma sätt som konkurrenterna och det syntes i slutspelet.
Tähän ei liity mitään dramatiikkaa. Liigajoukkue ja maajoukkue vain vievät yhdessä liikaa päiviä. HIFK on aina suhtautunut hienosti maajoukkuepestiini, joten HIFK:lle siitä iso kiitos.
Så här kommenterar Matikainen beslutet att inte fortsätta i landslaget.
Enligt vad jag hört var beslutet att lämna lejonen inte helt Matikainens eget. HIFK, som står för största delen av hans lön, ville inte att deras förstatränare fortsätter som assisterande tränare i landslaget eftersom hans bisyssla stör hans egentliga arbete.
Att tiden inte räckte till är helt klart.
Nu är det upp till bevis för Matikainen med HIFK. Under sin första säsong lärde han sig hur klubben fungerade, inför den andra har han värvat exakt sådana spelare som passar in i hans spelsystem (Roope Talaja, Arttu Luttinen, Ville Varakas, Iiro Pakarinen) och nu duger inget annat än framgång för fansen.
Samtidigt tyder allt på att Matikainen fortsätter i HIFK också efter kommande säsong (hans kontrakt går ut våren 2013). Klubben visade stort tålamod med Kari Jalonen (som inledde med två katastrofala säsonger) och förlängde hans kontrakt halvvägs in i hans andra säsong i klubben. I och med att Matikainen hämtat in mycket av spelare med ”hans specialkunnande” och i och med att han lämnade landslaget lär en förlängning med ett år vara aktuell under säsongen.
En kommentar
Om bloggaren
Sportredaktören Filip Saxén tillbringar de flesta vinterkvällar i ishallarna i huvudstadsregionen och tycker att ishockey är väldigt mycket mer än bara 40 svettiga män som jagar pucken.
Månne inte sanningen är den, att Matikainen som tränare är möjligast långt borta från Jukka Jalonens spelsyn. Matikainens framgångar i Blues var spelsystemsmässigt signerade Lauri Marjamäki. Det Matikainen står för är att ladda sitt lag till att slita, kämpa, riva åt sig pucken och vända spelet. Dvs allt det som inte ingår i Jukka Jalonens synsätt. Jalonens lag försöker ju närmast döda känslan och intensiteten. Vilket får mig (och antagligen många andra) att undra vad i fridens namn Jalonen egentligen är ute efter med sin spelfilosofi. En ”plitugare” inställning än den som Lejonen hade i VM är svår att föreställa sig.