Powerplay

Då Blues bytte klubbledning och ägare var det tänkt att det skulle vara en nystart för klubben.

Det talades om det nya Blues med en stark Esboidentitet och kontinuitet.

Den här vintern har klubbledningen visat att det till stor del var tomma löften och inget mer än vackra ord.

Först sålde man bästa spelaren Teemu Ramstedt till KHL. Vi skaffar ersättare, hette det då.

Sedan lät man den bästa spelaren som fanns kvar gå till en av de värsta konkurrenterna i ligan. Mika Hannula valde att flytta till HIFK.

Också klubbikonen Camilo Miettinen skeppades i väg. Honom ansåg ledningen inte vara till någon nytta för laget.

In hämtade man i stället en spelare helt ur form (Ryan Vesce), ett enormt frågetecken (Vladimir Dravecky), en som inte platsade i något annat ligalag (Mark Lee) plus dussinspelarna Robert Nyholm, Tomi Ståhlhammar, Ilmari Pitkänen.

Sedan då spelet inte fungerar anser klubbledningen – samma klubbledning som stått för dessa huvudlösa spelaraffärer – att det är tränarens fel. Dags att ge sparken åt Lauri Marjamäki.

Ett vackert tack åt tränaren som haft en enorm roll då Blues skapat något av en egen identitet. Ett tack för alla år han gett åt klubben då resurserna varit knappa.

Det finns säkert någonslags logik i besluten men den är svår att förstå ur ett idrottsligt perspektiv.

Blues säsongen 2012–13 lämnar en äcklig eftersmak i munnen. Kanske dags för den nya ledningen att sätta sig ner och dra upp nya riktlinjer.

Det är man ju vana vid att göra i Esbo.

Blues, FM-ligan, Marjamäki