Filip Saxén väntar på nästa utvisning

Okategoriserad

Sämsta lejoninsatsen sedan OS-semifinalen 2010

19 sep , 2016, 13.25 Filip Saxén

 

– Motståndet var i dag helt överlägset.

– De vann närkamperna, de rörde sig bättre och slutresultatet var rättvist.

Lejontränaren Lauri Marjamäki medgav direkt efter förlustmatchen mot de nordamerikanska ungdomarna att det finländska laget inte förtjänade mer än de fick i öppningsmatchen i World Cup.

1–4 är ett resultat som smickrar lejonen. Efter två perioder stod det 0–4 på tavlan men 0–7 kändes betydligt närmare än 1–4.

Att Finland inte har det bästa laget i turneringen stod klart långt inför World Cup. Så brukar det vara inför OS, World Cup och till och med VM. Finland har inte de bästa spelarna men man brukar ändå alltid vara med och kämpa om tätplaceringarna.

Orsakerna är enkla. Man har ett kompakt lagspel där alla följer den överenskomna taktiken, man tar inga onödiga risker, man spelar oerhört disciplinerat och man har ett målvaktsspel av absolut världsklass.

I matchen mot de unga stjärnorna från Nordamerika lyckades man inte med någon av de ovannämnda delarna i spelet.

Därför fick den blåvita hockeypubliken se den sämsta lejoninsatsen sedan OS-semifinalen i Vancouver 2010 där USA körde över Finland med hela 6–0 under matchens första knappa 13 minuter (matchen slutade 6–1).

Finland var precis lika utspelade långa stunder mot nordamerikanerna som man var mot USA för sex och ett halvt år sedan. Några underkända mål och en del stolp- och ribbträffar räddade den här gången lejonen från en total förnedring rent resultatmässigt.

Lauri Marjamäki hittade inget sätt att få stopp på motståndarnas enorma tempo, han hittade inte organiserade sätt att försvara eller anfalla och de finländska spelarna var hela tiden skäret efter vilket ledde till mängder av två mot en- och tre mot två-anfall för motståndarna. Lejonspelarna hamnade också jaga motståndare i sin egen zon utan större framgång.

Forecheckingen misslyckades gång på gång då de nordamerikanska passningarna hittade mellan de finländska spelarna åt en forward i full fart.

De defensiva missarna ledde allt för ofta till att lejonspelarna nöjde sig med att dumpa in pucken djupt i motståndarzonen då de var i mittzonen. Dels berodde det på att de behövde byta, dels på att de inte hittade passningslinjer.

Då man äntligen fick pucken i anfallszon, vilket inte var tillräckligt ofta eftersom de nordamerikanska spelarna var först på så gott som alla puckar, snurrade spelet ineffektivt längs sargerna.

Pekka Rinne hade en mörk dag och spelade antagligen bort sig ur turneringen. Han släppte returer på enkla skott, agerade darrigt och kom aldrig upp till sin toppnivå. Han stod också för en del räddningar av toppklass men tyvärr behöver det här finländska laget nästan övermänskligt målvaktsspel för att klara sig i turneringen och det bjöd Rinne inte på.

De finländska backarna, med Rasmus Ristolainen i spetsen, gick bort sig över hela banan. Då man skulle stöda anfallet tog man fel beslut, blev av med pucken och öppnade för nordamerikanska kontringar, i mittzonen var tajmningen helt åt skogen och i den egna zonen såg de blåvita backarna borttappade och osäkra ut.

Det är sällan man på den här nivån får se ett lag agera så svagt kring det egna målet som de finländska spelarna gjorde i öppningsmatchen i World Cup. Tror inte de unga stjärnorna hade speciellt mycket användning för ispåsar efter matchen. De fick ostört slå på returerna framför Rinne.

Anfallsspelet saknades långa stunder av matchen och det var först då nordamerikanerna avgjort matchen och slagit av lite på takten som Finland kom bättre med i matchen. Trenden var den samma som i träningsmatcherna där man kunde visa upp ett anfallsspel först efter att motståndarna satt några puckar bakom de finländska målvakterna.

 

Det nordamerikanska laget ska ha all heder, de spelar en fantastisk hockey och laget kommer att bli att räkna med i turneringen.

I smyg drömmer jag lite om en semifinal mellan just de nordamerikanska ungdomarna och Kanada. Det kunde bli något alldeles speciellt.

1–4-förlusten i öppningsmatchen betyder att lejonens väg till semifinal bli otroligt svår.

Laget är nu piskat att slå Sverige – något som visserligen är möjligt men inte känns speciellt troligt.

Tre Kronor visade upp en enormt imponerande defensiv i sin öppningsmatch mot Ryssland. På två perioder lyckades Ryssland knappt skapa något alls framåt medan Sverige gjorde de mål som krävdes. Att Ryssland sedan nästan lyckades komma i kapp i sista minuten handlade mera om tillfälligheter än om hur matchbilden såg ut.

Utifrån de första matcherna i gruppen är Sverige och det nordamerikanska laget i en klass för sig.

Om Finland förlorar mot Sverige och Ryssland åker på ett nytt nederlag då laget möter ungdomarna är lejonens turnering i praktiken slut redan efter två matcher. Då återstår bara en betydelselös kamp mot Ryssland i den avslutande omgången.

Matchen mot Sverige kan bli något lättare för lejonen än öppningsmatchen trots att Tre Kronor är det bästa laget i gruppen. Lejonen klarade inte alls av det nordamerikanska tempot, mot Sverige blir spelet långsammare. Det betyder att lejonen hinner organisera sig bättre, att man har lite mera tid för varje beslut och att spelet blir mer strukturerat.

Nu gäller det bara att hitta ett sätt att rubba den svenska defensiven och få puckar och spelare på mål. Man kan inte låta Jakob Markström (eller Henrik Lundqvist) få arbetsro i den egna målgården utan han måste känna att han hela tiden har finländska spelare i famnen på sig då puckarna kommer mot honom.

Samtidigt måste det finländska försvaret vara mer disciplinerat och bättre organiserat. Annars håller Daniel och Henrik Sedin lekstuga i den finländska zonen och Tuukka Rask får det svettigt i mål.

,

Kommenteringen är stängd.