Powerplay

HIFK bröt sin förlustsvit och har nu vunnit två matcher utan att släppa in ett enda mål. Men Pasi Sormunens lag spelar en usel och oorganiserad hockey och gröngölingstränaren räddas för tillfället av att han har FM-ligans hetaste målvakt i sin bur.

HIFK har följande problem för tillfället:

Backarnas öppningspassningar hamnar allt för ofta hos stillastående anfallare, hos anfallare som har en motståndare bredvid sig eller så går passningarna rakt åt motståndarna.

HIFK:s kedjor ändras mellan matcherna men vissa saker består. I matchen mot HPK fanns det tre centrar (Markus Granlund, Joakim Eriksson och Patrick O’Sullivan) medan trean bestod av tre yttrar (Kimmo Kuhta, Ville Peltonen och Iiro Pakarinen). Peltonens insats var bedrövlig. Han klarade inte alls av centerrollen och var efter i så gott som varje situation. Varför envisas Sormunen med att köra med så märkliga formationer? Inte heller ettan med Arttu Luttinen, Tyler Redenbach och Eero Somervuori fungerar ordentligt. Bara fjärdekedjan (Lennart Petrell, Siim Liivik och Roope Talaja) fungerade bra tills Petrell skadade sig.

Var är det fysiska spelet? Var är tacklingarna? Var är rörligheten och skridskoåkningen? Det finns en enkel förklaring till varför dessa tre grundläggande element saknas i HIFK:s spel. Då laget inte har en fungerande spelstil eller ett spelsystem som spelarna har i ryggmärgen kommer inte situationerna där man kan klämma till med en tackling eller vända spelet snabbt med några korta passningar.

Och det ser inte ut att bli någon förändring.

Det är sant att Sormunen tvingades starta säsongen i ett jobbigt läge. Hans konkurrenter hade ett långt försprång då de fått förbereda sina lag och köra in sina egna idéer sedan våren medan Petri Matikainens plötsliga flykt till Ryssland ledde till att Sormunen fick hoppa in i augusti.

Men då laget spelat 12 matcher och spelet fortfarande ser lika virrigt ut som i början av säsongen finns det orsak till oro.

För tillfället kan Sormunen tacka Joni Ortio för att han får lite arbetsro att köra in sin spelstil. Utan den fenomenala målvakten hade HIFK mycket väl kunnat förlora de två senaste och någon till match och då skulle laget ligga på 10–12 plats i tabellen.

Ska bli intressant att se om Sormunen får arbetsro och om spelet blir bättre. Får han fason på HIFK:s spel finns det en enorm potential i laget. Men det krävs både enormt mycket arbete och tålamod för att potentialen ska kunna fås ut av laget. För tillfället är vägen dit mycket lång.

FM-ligan, HIFK, Joni Ortio, Pasi Sormunen