Powerplay

Hade tänkt att jag inte skulle skriva om skandalmatchen mellan Jokerit och HIFK i början av säsongen på nytt men så skriver dagens Veikkaaja att förhållandet mellan Ville Peltonen och Jarmo Kekäläinen är minst sagt frostigt efter Semir Ben-Amors attack.

Beskyller Peltonen alltså Kekäläinen för vad som hände eller varför är deras förhållande så kyligt? Att Peltonen och Kekäläinen inte klarar av att vistas i samma rum väcker en hel del tankar och spekulationer.

Gick det hela alltså till på följande sätt? Det här är bara spekulationer och bygger bara delvis på fakta:

I fredagens match (dagen före dagen då det smällde) tacklar Jarkko Ruutu Iiro Pakarinen i ryggen så att HIFK-spelaren får en lindrig hjärnskakning.

Inför lördagens match bestämmer sig HIFK-spelarna och -ledningen att man fått nog av Ruutus tilltag. (Jokeritspelaren var förra säsongen upprepade gånger inblandade i incidenter). Man bestämmer sig kollektivt för att Ilari Melart ska ge sig på Ruutu och läxa upp honom.

I Jokeritlägret håller man också ett möte med spelare, tränare och ledning där budskapet är enkelt och klart: Om HIFK igen ger sig på Ruutu ska vi statuera exempel och då ger sig Semir Ben-Amor sig på HIFK:s kapten Peltonen. Slå till där det känns som mest är tanken. I Jokerit är måttet rågat då det kommer till HIFK:s och Melarts häxjakt på Ruutu och man har bestämt sig för att det på ett eller annat sätt måste bli ett slut på det hela.

Först flyger Melart på Ruutu och efter det stiger Ben-Amor fram och misshandlar Peltonen så att HIFK-spelaren tappar medvetandet. Matchen spårar ut rejält och både spelare och tränare åker i duschen. Juuso Salmi attackerar Ilari Filppula, Ruutu spottar Siim Liivik i ansiktet, Ossi Väänänen kallar Liivik för ”ryssä”, Liivik slår Väänänen bakifrån i huvudet och så vidare och så vidare.

I efterhand förklarar Jokerits spelare, tränare och ledning att det var en spontan reaktion och inget planerat. På det sättet försöker man minimera skadan för klubbens del och låter Ben-Amor bära skulden helt och hållet. Lämsä säger efter matchen att Jokerit ville spela hockey men att HIFK valde en annan väg och därför gick det som det gick.

I HIFK tar man rollen som offer i det hela. Spelare, tränare och ledare uppträder som om det egna laget inte gjort något fel, Jokerit är den stora boven och det egna lagets agerande är acceptabelt. Klubbledningen talar om hur en spelare (Ruutu) gång på gång visar brist på respekt mot motståndare och spelet.

Allt hade kunnat undvikas om inte två klubbar hade fått för sig att mäta vem som har den större ni vet vad i värsta sandlådestilen.

Summan av det hela är att vi på 142 ligamatcher i höst inte sett ett enda slagsmål, att Peltonen och Kekäläinen inte kan vara i samma rum, att stämningen mellan klubbarna och anhängarna är minst sagt spänd och att FM-ligan inte har en aning om hur man ska förhålla sig till slagsmål i framtiden.

Det här är alltså bara spekulationer med en del sanning i sig. Den absoluta sanningen (får vi någonsin veta vad den är?) kan se helt annorlunda ut.

Ben-Amor, European Trophy, FM-ligan, HIFK, Jokerit, Kekäläinen, Lämsä, Liivik, Melart, Nybondas, Peltonen, Ruutu, Sormunen, Väänänen