Powerplay

Ett praktfiasko. Så kan man sammanfatta HIFK:s säsong. Att placera sig på tiondeplats i ligan med en av de största spelarbudgeterna är minst sagt underkänt.

IFK:s säsong tog – precis som grannen Jokerits – slut redan innan slutspelet på allvar kör i gång på fredag.

Klubbens tidiga sorti var summan av misslyckanden på många olika plan.

Lagbygget var för spretande och oklart, tränarvalet visade sig vara en katastrof och laget svetsades aldrig samman. Resultatet var ett viljelöst, försiktigt, fegt och fantasilöst IFK som åkte ut mot Pelicans i slutspelets första omgång.

Framgång går inte att bygga på en grund av hämnd och hat eller med en ledarstil som använder ord som rädsla och straff som ledord.

Det var precis vad HIFK försökte göra och därför blev resultatet katastrofalt.

Att anställa Raimo Summanen som tränare var en kalkylerad risk IFK-ledningen var redo att ta. Efter Matikainens misslyckande i slutspelet och plötsliga avhopp och Pasi Sormunens oförmåga att leda laget i kombination med det enorma Jokerit-hatet som fanns i klubben var Summanen den perfekta lösningen för rödtröjorna.

Summanen var ett starkt tränarnamn och han hade offentligt uttalat sin avsky för Jarmo Kekäläinen, Ben-Amors påhopp och Jokeritledningen. Det räckte mer än väl för att IFK-ledningen skulle blunda för den kontroversiella tränarens rätt oortodoxa ledarmetoder.

Att hämnas på Jokerit verkade viktigare än att nå framgång på isen. Någon som underströks då laget värvade Trevor Gillies. Det blev en av de mest pinsamma incidenterna i klubbens närhistoria. Gillies tillförde absolut inget till lagets spel och hans fega slag som knappt kändes i Jarkko Ruutus haka var det mest patetiska försöket till upprättelse som skådats i ligarinkarna på länge.

Summanens tränarmetoder ledde inte till resultat på isen och utanför planen kokade det. Spelare fick lämna bänken mitt under pågående matcher, andra petades ur laguppställningen utan egentliga orsaker och åtminstone en spelare fick mitt under pågående match veta att han får sparken från laget.

Men Summanen är bara en av orsakerna till att säsongen blev ett fiasko för IFK. Det andra stora problemområdet var lagbygget. Och på den punkten gick det snett direkt från början.

Förstamålvakten Antti Raanta försvann utan att spela en enda match i laget. Samma hände också med förstacentern Kurtis McLean. Och då man värvade skadebenägna Tony Salmelainen för en bärande roll och en hel hop anonyma utlänningar som man hoppades skulle få sina genombrott var man ute på hal is. Lägg till att tränaren Summanen inte gillade Raantas ersättare Brad Thiessen eller anfallaren Rico Fatas uppsyn och gjorde sig av med dem i ett tidigt skede och spelarkarusellen var i full gång. Matti Kuparinen, som skulle fylla luckan efter McLean skadade sig och missade så gott som hela säsongen.

Man kan tala om att skadorna ställde till det för IFK men det är inget mer än en dålig bortförklaring. Med en av ligans största spelarbudgeter borde sportchefen Tom Nybondas & Co ha kunnat bygga ett mer slagkraftigt lag. Ett problem de stötte på var att spelare valde att tacka nej till att spela under Summanens ledning. Därför måste man nöja sig med namn som Austin Block, Jason DeSantis, Ryan Thang, Jasse Ikonen och andra medelmåttor i stället för spelare av klass.

Att locka tillbaka en formsvag Teemu Ramstedt räddade inte den gångna säsongen. Frågan är om han kan tillföra laget någon magi i höst.

Ville Husso fyllde till slut rollen som förstamålvakt galant. I försvaret blev Toni Söderholm ofta allt för ensam då flera av hans kolleger underpresterade. Och i anfallet saknades bredden nästan helt. Bakom förstakedjan Ville Peltonen-Corey Elkins-Juuso Puustinen var det rätt tunt. Iiro Pakarinen gjorde en stark säsong och Janos Hari glimtade till. Men allt för ofta var laget en grå massa där ingen utmärkte sig positivt.

Tränarbytet kom på tok för sent men berättar också en hel del. Att låta Summanen gå med fem matcher kvar av grundserien visar hur inflammerat läget i laget hade blivit. Klubbledningen ansåg att det var ett bättre alternativ att sparka tränaren och veta att säsongen inte kan sluta på ett positivt sätt än att låta Summanen leda laget hela säsongen.

Tränarbytet hade en positiv följd om man ser på spelet.

Spelarna fick tillräckligt mycket extra energi och laddning för att slå Jokerit i Vinterklassikern.

Och på något sätt symboliserar det IFK:s senaste säsonger. Fokus har varit allt för mycket på vad grannen gjort och allt för lite på det egna.

IFK såg säsongen 2013-14 ut som ett lag där spelarna inte njuter av vad de gör, där spelarna inte gav allt för varandra eller laget och där stämningen var allt annat än gynnsam för att skapa något positivt.

Då man summerar HIFK:s säsong är det lätt att konstatera att laget fick precis det man förtjänade. Den här gången var det ett fullkomligt fiasko.

FM-ligan, HIFK, Nybondas, Summanen, Ville Peltonen