Powerplay

Att förlora en semifinal i en OS-turnering är alltid tungt.

Att förlora en semifinal mot Sverige är ännu tyngre.

Och att förlora en semifinal mot Sverige då man haft alla chanser att ta en seger är rätt bittert.

Missförstå mig inte. Tre Kronor var det bättre laget i fredagens semifinal och förtjänar sin finalplats. Det är helt klart.

Men …

Lejonen hade alla chanser att slå Tre Kronor och ta sig till final.

Det hade inte ens krävts ett mirakel.

Jag har sett många förluster i avgörande matcher och tillräckligt många tunga nederlag mot Sverige för att kunna hantera ett bakslag på ett vettigt sätt.

I det här fallet är det inte förlusten i sig som stör mig. Det är sättet lejonen förlorade på.

Jag såg inte ett ursinnigt kämpande Finland på isen. Jag såg inte kämpaglöden i spelarnas ögon. Jag såg inte den där killer-instinkten som behövs för att segra i de här matcherna.

Från första början spelade lejonen en rätt tråkig hockey. Det handlade om att undvika utvisningar till varje pris, om att täppa till mittzonen och att hoppas på kontringschanser.

Vilket är helt naturligt med tanke på lejonens begränsade material.

Men spelstilen blev till slut lite väl klinisk och spelarna klarade inte av att vara tillräckligt kreativa på planen.

Det billiga ledningsmålet lejonen fick var som en gåva från ovan. Efter att ha bränt ett fem mot tre-läge tidigare i matchen hade man kommit igen och kopplat ett litet grepp om spelet. Sverige hade inte kommit upp till sin rätta nivå och sedan sög Henrik Lundqvist in Olli Jokinens skott från liten vinkel.

Allt såg bra ut. Tron på seger och en finalplats levde i allra högsta grad.

Men ett misstag av Olli Määttä i egen zon vände på hela matchen och såg ut att knäcka Finland totalt. Svenskarna spelade blixtsnabbt pucken åt Loui Eriksson med några passningar och det stod 1–1 på tavlan.

Efter kvitteringsmålet sjönk lejonspelarna ihop, minerna talade om osäkerhet och kroppsspråket om brist på tro på sig själva. Hur ett baklängesmål, som inte betyder annat än att matchen igen är oavgjord, kan påverka laget så mycket är svårt att förstå.

Efter Erikssons mål var det bara en tidsfråga innan Sverige skulle göra ett till mål. Och då Tre Kronor fick spela powerplay kunde man bara vänta på att Erik Karlsson skulle stiga fram.

I den tredje perioden fick lejonen aldrig i gång en riktig spurt.

Spelarna visade inte känsla på planen, det var ingen jävlar anamma i spelet och glöden i spelarnas ögon syntes inte till.

Och då Sverige är världsbäst på att bevaka en ledning får Tre Kronor spela final medan lejonen förpassades till bronsmatchen.

Med tanke på att de finländska spelarna hade alla chanser att spela i söndagens final känns den här semifinalförlusten betydligt bittrare än vad den egentligen behövde göra.

Lejonen, OS, Tre Kronor